Honey, I’m going home!

Just nu sitter jag på en buss på väg hem till Gränna. Det känns som julafton. Pirret i magen, förväntan och glädjen. Jag vet att jag inte kommer bli besviken, för varje gång jag kommer hem står den lilla staden kvar där den alltid har gjort. Det är precis vad jag behöver. En middag vid köksbordet med min familj, en promenad med mamma på elljusspåret och en puss av min fina fina ponny! Den där vardagen som var min så länge och som jag var dödstrött på och gladeligen flydde när jag drog till Australien efter gymnasiet. Den vardagen som jag efter ett tag utomlands saknade otroligt mycket och som jag har lärt mig värdera som lyx.

Jag och mina älskade småsystrar

Det var tio månader sen jag var hemma senast och det är rent ut sagt förjävligt. Jag har låtit livet här uppe i Stockholm ta lite för mycket tid. Det är både för- och nackdelen med att gå på KTH – man får mycket att göra och ofta är det så kul att man blir helt uppslukad. Men man får faktiskt inte glömma bort nära och kära och det liv som försiggår utanför skolan. Ofta kan det till och med vara otroligt skönt att komma utanför KTH-sfären och få ett annat perspektiv på saker och ting.

Ingrid

Nu flyr jag.

Den här helgen kommer gå till historien som en av de mest svarta i mannaminne (för jag hoppas att det inte blir värre någonsin, inte för Norge eller något annat land). För min del kommer det precis passande med ännu en Gotlandsvisit för att umgås med min kära familj som jag känner ett stort behov av just nu, när livet känns så skört och när varje löpsedel får tårarna att rinna. Hoppas att alla ni andra har också tid att umgås med de som ligger er varmt om hjärtat.

Jag levererar lite bilder så ni får se hur mitt paradis ser ut. Hoppas de kommande dagarna bjuder på samma värme som när jag var där för tre veckor sen. Kaninungen (se bild nedan) har visst fått ögon och skutt i benen! Mys! Och min kära mamma fyller 50 år, vilket måste avfiras enligt gotländsk tradition med buller och brak kalas och ett grillat lamm!

 

Vi ses, ta hand om er.

Ingrid

Take a chance!

Jag tyckte att det gick så bra när jag cyklade långt i helgen, att jag fortsatte cykelbravaderna med att åka på träning med en cykelklubb. Det nalkades backintervaller och jag försökte se coolare ut än jag egentligen kände mig, för jag har varken kört så mycket intervaller eller backar tidigare. De andra i gruppen berättade om sina Vätterrundestarter anno – 98…

…men nu har jag känt på hur maxpulsen bränner i halsen och hur benen totalvägrar i den för dagen tionde backen. Men jag klarade det! Jag hann inte riktigt med de andra cyklisträvarna, men jag kom runt hela rundan och på bilden här bredvid ser jag munter ut (trots att jag däckade i sängen strax efteråt).

Hörrni, det handlar om att våga följa sina känslor och ibland ta de risker som följer med. Jag köpte min cykel för en ganska stor slant utan att ha satt fötterna i ett par cykelskor tidigare och nu schasar jag iväg mig själv på träningar som jag aldrig trott att jag skulle klara av. En vild chansning, kanske skulle jag ha ogillat att cykla (och kastat pengarna i sjön) eller trillat av cykeln under dessa träningar (och skämt ut mig för grannskapet)… det finns ingen känsla som slår den när man inser att en vild chansning ledde till vinst.

Nu svävar jag på känslan på grund av min cykel, för något år sedan för att jag klarat av ett år på KTH. Ofta klarar man av så mycket mer än vad man tror, oavsett om det gäller en svår mattekurs eller en fysisk ansträngning. Man måste bara våga lite mer varje dag. För det brukar nästan alltid lösa sig i slutändan.

Besöket av min fina syster de här dagarna har fått mig att inse att Stockholm är en helt okej sommarstad. Bara man tar ett lite längre kliv är naturen inte så långt bort från tunnelbanestationerna.

Ingrid

Min första nätdejt

”Vadå, har inte hon pojkvän?” kanske några av er tänker. Visst har jag det. Igår träffade jag ett par brudar som jag snackat med i den briljanta Facebook gruppen ”Cyklande tjejer” och så körde vi till Waxholm tillsammans. Dryga sju mil tur och retur och hej! vad det gick i nedförsbackarna. Blev nytt rekord såväl distans som hastighetsmässigt (26 km/h) och trots att benen värkte när jag kom hem fick jag mersmak. Allt blir roligare när man är tillsammans, det jag annars pratar med mig själv högt om när jag fixar med cykeln kunde jag nu ventilera med några som har samma intresse som jag själv.

Just nya kontakter med matchande intressen är något som jag överväldigades över när jag flyttade och började plugga. Plötsligt känns det som att man har någon som pratar samma språk som en själv, såväl om det är kameraspråket eller mattespråket. Mycket trevligt.

Men man får heller inte glömma bort de nära och kära som inte följer med när man flyttar. Nu har jag inte varit hemma i min hemort Gränna på ett halvår och det känns inte riktigt bra. Lycklig är jag iallafall, eftersom min härliga syster är här på besök under ett par dagar!

Ingrid

Förtjusande dag

Idag har varit en riktigt fin dag. För det första så inleddes den med en storhandling, vilket är en fetisch som jag har! Jag älskar att ströva runt i stora mataffärer och drömma om alla ljuvliga maträtter jag kan laga till. Mums! Vidare så har jag blivit ägare till den här fina cykeln här ovan! En Crecent Tera 2319 i storlek 50, en ovanligt liten cykel som passar mig perfekt! Jag är lika exalterad som en unge på julafton TRUE STORY. För att bli en extra vass cyklist köpte jag även ett par cykelskor och en bra hjälm. Imorgon blir det premiärtur, vilket kan sluta med att jag trillar vid ett rödljus. We will see! Spännande iallafall.

[slideshow]

Och nu i eftermiddag/kväll har jag umgåtts med min familj. Det blev häng på en uteservering på Odengatan och senare middag på ett Creperie. Sjukt gott och trevligt. Här ovan ser ni lite bilder på mina syskon – brudarna som är tvillingar och min bror som fick ett par Ingmar Bergman böcker av mig i 20-års present.

Ingrid