Bildbevis på min springtur! Här kom jag lite vilse i en slottsträdgård.

Ibland går det inte riktigt som man tänkt sig. Som när min bror ringde mig för en vecka sen och slog hål på all min fientlighet mot löpning – han kom med den briljanta (?) idén att vi ska springa Lidingöloppet, som går av stapeln om ca två månader. Han har plötsligt kommit ut som en hurtbulle och lever ännu stolt i sviterna av en avklarad Vätterrunda. Jag, som är den äldre av oss syskon kan givetvis inte vara sämre och tackade mer eller mindre ja till hans galna invit.

Jag vet inte hur smart eller sunt det är att springa tre mil inom loppet av två månader då jag senast sprang för ungefär fyra år sedan. Då hamnade jag dock på prispallen under det ärofyllda Grännaloppet (1 mil) och har väl hela tiden tyckt att jag därmed gjort mitt som löpare (hehe). Ärligt talat är jag för rastlös för att springa, att sitta på en cykel och fippla med växlar och utmana mig själv till en högre kadens passar mig bättre. Men med meriten från Grännaloppet i bagaget har jag den här veckan gjort ett par tappra försök att springa smidigt som en rabbis (gotländska för hare) fram på den gotländska slätten, och nu för en halvtimme sen runt Brunnsviken i Stockholm.

Det har gått sådär. En lärdom jag gjort är att gamla meriter och gamla skor är ungefär till lika mycket hjälp i sammanhanget…  och att tre mil känns långt bort. Idag sprang jag 12 km (hm, med viss modifikation för inslag av promenadpauser) och idag kommer jag inte klara av att röra mig så mycket mer… det är en sak att plussa på en mil eller två på cykelrundan, men att pressa fram en mil till ur löparbenen är jobbigare.

Vi får se hur det går. Jag är mäkta sugen på att göra en Svensk Klassiker. Vätterrundan har jag redan bokat och Vasaloppet har jag varit anmäld till en gång förut (alltid något! Fick dock körtelfeber vid det tillfället). Vansbrosimmet kan jag ta av bara farten till sist! Nu ska jag inte lova för mycket här, men pappa har redan bokat en resa till Stockholm den helg Lidingöloppet äger rum, så om jag inte springer hela får jag kanske springa halva så han kan få något att titta på.

En annan grej är att jag snart kanske kommer börja med ett nytt jobb som länge varit en önskedröm för mig. Det handlar om journalistik och fotografi och är något som jag aldrig trodde att jag skulle kunna få. En spontan ansökan ledde längre än jag hade kunnat ana, nu håller jag tummarna och håller på att läsa på om området till det nalkas för ett övningsjobb. Hoppas på att kunna berätta mer om det här snart.

Det här inlägget skriver jag för att ännu en gång påvisa att det är viktigt att våga ta chanser i vardagen och ibland leda med sig själv in på det oväntade. Inte för att jag uppnått några bragder (ännu), men jag har utmanat mig själv och vågat prova nya vägar när de dyker upp framför mig. Jag tror och hoppas att man kan komma någonstans på det viset :).

Ingrid