Snart är det bara en månad kvar till den 15 april, då det är sista dagen att söka till högskolor och universitet i Sverige. Läs mer av vad Carro skrev ! Jag vet att det är svårt att välja vad man ska söka. Vad du väljer styr både vad du kommer ägna dina kommande år åt, vart du kommer att bo, vilka människor som kommer bli dina vänner och inte minst – vad du ska arbeta med i framtiden. Jag tänkte ta upp hur jag upplevde att det var att börja plugga på KTH.
Jag kommer från Gränna i Småland, där jag gick på en liten internatskola. I min klass på gymnasiet var vi cirka tolv personer. Att flytta från byn så snabbt som möjligt var min vision sen jag var rätt ung (också därför åkte jag till Australien direkt efter gymnasiet, men det är en annan historia). Även om jag haft två sabbatsår innan jag började mina högskolestudier, kan jag avslöja att det inte var ett lätt val för mig att bestämma mig för att jag skulle plugga i Stockholm (eller någon annanstans).
När jag fick mitt antagningsbesked till KTH kändes det på många sätt pirrigare än att sätta sig på ett flyg till andra sidan jorden. Jag visste att Stockholm skulle bli mitt hem för en längre tid och att ett nytt kapitel av mitt liv skulle skrivas. Det kändes stort och utmanande men framförallt ROLIGT. Dessutom hade jag problem med att hitta boende och lite andra praktiska saker. Men antagningsbeskedet får man trots allt mer än en månad innan höstterminen börjar, så man hinner lösa det praktiska!
På KTH har vi en fyra veckor lång mottagning. Jag tror att motsvarande finns på högskolor runt om i Sverige (läs lite mer från Nyteknik här). Det cirkulerar vissa rykten om att mottagningen ska vara någon hårdnackad nollning, där man hetsas till att dricka och blir utsatt för olika prövningar. I KTH:s fall är det inte så. Mottagningen är, när jag ser tillbaka på den, något av det roligaste jag gjort som student (den heter inte ens nollning, men man kallas för nØllan som nyantagen). Det var fullspäckade dagar där jag träffade många nya vänner (både nya och gamla studenter, de flesta av dem är mina ”bästisar” i dagsläget), fick lära mig att orientera mig på campus, gick på flera spännande och varierande fester (så kallade gasquer, där jag aldrig blev tvingad till att dricka).
När studierna sedan tog fart på riktigt, ett par veckor senare, kände jag mig genast mycket säkrare eftersom jag hade flera vänner, hade lärt mig hur saker och ting fungerade på skolan och hittade överallt. Toppen!
Det finns ingen anledning till att oroa sig över att det ska vara svårt att hitta nya vänner. Alla befinner sig i samma situation, en stor del har flyttat för att plugga och det bästa är att man i de flesta fall har gemensamma intressen. Jag har aldrig känt av någon ”norm” på KTH – det finns inga ”coola gäng”, regler för hur man ska klä sig eller vad man ska ägna sig åt – sådant som jag vet existerar på högstadier och gymnasier. Allt utrymme finns för att man får vara den man är och säga vad man tycker.
Jag kan nämna att alla phösare/daddor/faddrar och de flesta äldre studenter älskar att lära känna nya studenter på sitt program eller högskola. Åter igen – man har så mycket gemensamt och desto fler man blir – desto roligare är det.Vad jag vill säga: våga söka till den högskola där det finns något som du vill plugga, var inte orolig för att flytta – det löser sig! Att börja plugga är precis så roligt som du vill att det ska bli, här har jag bara summerat de två första veckorna av flera år.
Att studera har överträffat mina förväntningar på alla sätt och vis. Efter varje dag som går blir jag även mer och mer säker på att jag vill bli just civilingenjör – något jag inte visste innan jag började på KTH.
Följ vår blogg med bloglovin
Ingrid
Ps. Creds till min vän Axel som tagit alla bilder här ovan.
