Jag har haft en hemsk helg med en pajad dator och ett missat tåg som ledde till missad helg med min fina vän Caroline som var här i krokarna för at åka skidor. Som tröst tog jag en skideftermiddag igår. Här är en bild!
Skidåkning ovan molnen i Les 7 Laux
Idag kom våra betyg! Efter viss väntan, jag hade tentorna 16 December samt 3 och 4 Januari, Tydligen är det helt normalt att man får vänta en månad. Jag är glad att jag tagit mig igenom första terminen, dessutom med ett snitt en bit över klassens medel (kan bero på att jag hoppade av 2 av 6 kurser men det är en annan historia).
En annan sak jag fick reda på idag som chockade mig är hur de sållar ut folk inom det franska universitetssystemet. Såhär är det, i Frankrike finns två typer av högre utbildning: Universitet och så kallade Grands Ecoles. För att komma in på ett Grand Ecole krävs två års förberedande studier följt av ett slutgiltigt test som avgör om du kommer in eller inte och beroende på ditt resultat blir du placerad på en mer eller mindre högt ansedd skola. Ca 1/3 kommer in. Det andra alternativet, Universitetet, är öppet för alla (inga betygskrav, ingen begränsning i hur många som får börja), men du behöver ett betygssnitt över 10 (på en skala 1-20) för att få fortsätta nästa år. Inte så farligt! Tyckte jag, tills jag fick reda på att det normala är (åtminstone inom fysik i 3:an och 4:an) att bara ca 40-50% lyckas med detta! Resterande 50-60% får läsa om eller sluta. Man kan ju roa sig med att räkna på hur många som är kvar efter några år…
Inte bara är det slöseri med pengar på icke avslutade utbildningar, det sätter en enorm press på studenterna, som ofta kommer direkt från gymnasiet, och tänk vad få som verkligen får göra det de vill i slutändan.
Som att det inte räcker får de bara skriva omtenta om de har ett betyg under 10, och de får bara skriva den en gång, eller läsa om hela året.
När Napoleon tog makten i Frankrike i slutet av 1700-talet införde han ett skolsystem där de duktigaste och flitigaste eleverna skulle belönas, istället för de som var rika eller tillhörde rätt familj. Det är det här systemet, lite omarbetat, som fortfarande används i Frankrike. Visst var det ett väldigt viktigt steg åt rätt håll då, men nu har det gått drygt 200 år och samhället ser annorlunda ut. Det borde utbildningen också göra. Tyvärr är Fransmännen väldigt stolta över sina traditioner och stora förändringar är inte särskilt välkomna.
För övrigt snöade det i förrgår och det ska tydligen bli -15 imorgon. Jag är nyfiken på om fransmännen, och utbytesstudenter söderifrån för den delen, inser att man måste klä på sig för att inte frysa. Det känns annars som att de har någon sorts standardklädsel oavsett om det är 10 grader eller -5, det enda de ändrar på är mängden klagomål på det kyliga vädret.
Katarina
Jag läste ett par kul artiklar idag och ville påminna er om det bästa med att utbilda sig till ingenjör: att man får chansen att vara med och utveckla framtidens teknik. En av artiklarna handlade om Samsungs interaktiva fönster som nyligen presenterats på en teknikmässa och som kommer att börja massproduceras de närmaste månaderna. Den andra handlar om hur IBM har utvecklat ett minne som så litet som 12 atomer, dvs 100 gånger mindre än de minsta som används i dagens datorer, digitalkameror och telefoner.
Katarina
En liten del av min stora fina familj, från sommaren i Georgien
Äntligen tillbaka, i vardagen eller vad vi nu ska kalla det. Jag känner mig lite som en absent mother som inte tar hand om mitt barn. Tur då att womengineer har hela fyra mammor som ser till att det alltid står kakor på bordet!
Jag har i år, eller förra om vi ska vara noga, varit med om det mest icke existerande jullovet någonsin. Hatten av för alla de som kämpar för att KTH ska få behålla sitt system med tentor innan jul, för det här är inget vidare. Jag hann visserligen med att åka hem, både till Stockholm och familjen på Gotland, fika med några av mina fina vänner och pyssla med mina alltid lika underbara småsyskon, men de flesta av de timmar jag tog ledigt var det en mening som hela tiden gnagde i bakgrunden – Jag borde plugga… Och när jag den 2 Januari lämnade min pojkvän sovandes och promenerade till bussen i ett vinterkallt och morgonmörkt men alltid lika fint Stockholm, på väg till ett trångt flyg och en tom lägenhet, ville jag inget hellre än att vända om. Och de där tentorna gjorde ju inte saken bättre…
… Men nu har jag skrivit dem! Med varierande resultat, jag har kommit till rätta i min nya lägenhet, jag har hunnit med lite skidåkning och insett hur många vänner jag har fått här som det var riktigt kul att komma tillbaka till. De nya kurserna har börjat, lite strålningsfysik (jättekul), partikelfysik (kul), atomär fysik (ganska kul), statistisk fysik (lite mindre kul) och så har jag börjat läsa på inför praktiken jag ska göra senare i vår, vilket gör mig nervös men glad! Den här stan inspirerar mig verkligen! Det är ett så stort centrum för forskning och utveckling och när man får besöka anläggningar och laboratorier där nya upptäckter görs varje vecka och prata med människor som skriver vetenskapshistoria, då känns det nästan som att det är jag som skriver den där historien, för plötsligt är det så verkligt och så nära!
Jag trodde inte att jag skulle kunna vara sugen på att börja plugga igen utan att få ha de där tre lovveckorna, men just nu känns det bara kul, och bättre blir det för om ett par veckor är jag inte ensam i lägenheten längre, då kommer min Tor och gör mig sällskap.
Jag vill dela med mig av min för tillfället ständiga följeslagare, Deportees senaste album Islands & Shores, enligt mig det gågna årets bästa svenska skivsläpp.
Katarina
På lördag ska jag åka skidor! Med de här (men zebrarandiga):
… och min gula overall! Vi ska susa ner för de här backarna:
Ni har rätt att vara avundsjuka :)
Katarina
I Clean room ( salle blanche ), här kollar vi om vi lyckats med graveringen, det graverade mönstret syns på skärmen
Idag har jag byggt tusentals transistorer! Alla på samma lilla kiselplatta. Det var häftigt, vi var i ett så kallat Clean room, helt dammfritt. Förbjudet att träda in utan full mundering (skoskydd, handskar, hårnät, overall, andningsmask, stövlar och skyddsglasögon). Det kändes som att jag hamnat i en science fictionfilm. Vi tillverkade MOS-transistorer (Metal-Oxyde-Semi conductor) genom att på en kiselplatta lägga lager av kiseloxid (SO2) och aluminium som vi sedan graverade. Det är svårt att förstå hur små de här är. Vi jobbade med en cirkulär kiselplatta med en diameter på max 5 cm. Med ögonen kunde man se ett regelbundet mönster som man sedan i mikroskop insåg var hundratals upprepningar av en liten fyrkantig platta som i sig innehöll hundratals transistorer! Och det är det här ALL ELEKTRONIK är uppbyggd av! Tillsammans med andra små halvledarkomponenter. Det är ganska häftigt.
I UV-rummet. Vi använder fotolitografi för att gravera.
Katarina
Igår var jag på ILL (Institut Laue-Langevin) där jag ska göra praktik i vår. ILL har världens (Ja Världens!) största neutronkälla, i form av en forskningsreaktor som går på höganrikat uran och spottar ur sig ca 10^18 (1000000000000000000) neutroner per sekund. Runt reaktorn finns 40 olika stationer, med olika typer av instrument som används till forskning inom fysik, kemi och biologi. Oftast handlar det om att undersöka olika materials struktur och beteende genom att bestråla det med neutroner, men det pågår även grundforskning såsom att påvisa kvanteffekter hos kalla neutroner. Kalla mig nörd men jag tyckte det var häftigt.
Över till mitt andra nörderi, nämligen mode och kläder (det är inte så olikt fysiknörderi bara mer allmänt accepterat) för jag åker till Paris imorgon! La ville de la mode et de l’amour, var titeln på ett arbete jag skrev om Paris på franskan i gymnasiet. Jag kanske har överdrivna drömmar om Paris och parisare, men de gånger jag har varit där har jag inte blivit besviken. Hela staden har som ett glitter runt sig, även om det regnar är det som att promenera runt i en film; vackra byggnader, gatumusikanter, välklädda fransyskor, inspirerande butiker, magiska kaféer och vill man kan man doppa sig så man drunknar i all kultur. Jag och min vän Emma, som kommer från Stockholm för att möta mig i Paris, är överrens om att det absolut viktigaste den här resan är att promenera runt, insupa atmosfären, fönstershoppa, fika och titta på folk. Några muséer ska vi nog hinna med också, och lite vin… Och så ser jag det lite som en chans att klä upp mig, för på den fronten är Grenoble lite tråkigt praktiskt, det är mest jeans, t-shirt och ryggsäck som gäller, även lördagkvällar.
Katarina
För några veckor sedan fick jag och en kompis ett erbjudande om en helg på franska landsbygden. En vän till oss, som för övrigt doktorerar inom arkitektur, skulle hem till sina föräldrar över helgen och bygga lite på deras hus som de tydligen har arbetat med sen år 2000. Han lovade oss en liten tur till vingårdar och hemlagad mat så det var inte så mycket att fundera på! Förra helgen blev det av, och jag tänkte dela med mig av lite bilder. Huset de bor i/bygger på är gjort av lera/jord, liksom de flesta hus i detta område norr om Lyon, på låglandet vid floden Saone. Vi fick äran att putsa innerväggarna med bajsbrun lera (något som de kanske ångrar i efterhand, våra lerskillz var inte på deras nivå), fixa med isolering och blanda med jättevispar i jättehinkar. Det var udda men jättehärligt att jobba med kroppen istället för huvudet för en gångs skull, och jag lärde mig massor! Dessutom kunde vi inte ha haft bättre väder, den superfranska lördagslunchen intogs på gårdsplanen i solskenet i t-shirt, och dimman som lade sig i solnedgången gav en härlig ”jag är i en målning”-känsla tillsammans med de höströda träden.
Katarina
Jag är så glad idag!
Har precis lämnat in min ”dossier de candidature” till en hyresvärd angående en lägenhet i centrala Grenoble, och med största sannolikhet är lägenheten min! Eller vår menar jag såklart, för jag kommer att bo där tillsammans med min Tor som läser till läkare och ska göra sitt examensarbete på en neurologisk forskningsavdelning här i Grenoble i vår!
Jag har sån himla tur har jag insett. Jag har flera vänner här som har sin respektive där hemma och som bara ser dem några få gånger på hela året. Jag får ha min här hela vintern och våren plus några höstbesök (han kommer idag!). Jag måste nästan berätta om hans projekt också för det är lite kul, han ska nämligen bli aptränare! Något förenklat så ska han lära små söta apor sitta stilla i en MR-kamera, för att kunna avbilda deras hjärnor, som en del av forskningen på sjukdomar som exempelvis alzheimers och demens om jag har uppfattat det rätt.
Här möts faktiskt våra utbildningar, för just MR (magnetresonansavbildning) baseras faktiskt på ett strikt kvantmekaniskt fenomen, nämligen spin hos vattenmolekyler i kroppen. Spin är en egenskap hos elementarpartiklarna lika definerad som exempelvis massa eller elektrisk laddning. En partikel kan ha heltalsspin eller halvtalsspin och det kan ha två olika riktningar. Med hjälp av en stark elektromagnet och radiovågor kan man byta riktning på spinnet och andra radiovågor sänds ut, detekteras och omvandlas till bilder. Hur häftigt som helst! Dessutom finns det supraledare i MR-kameror, för att hålla magnetfältet statiskt. De är också roliga!
Jag har lyckats hitta en praktikplats till i vår också! Det verkar jätteintressant, en tillämpning av kärnfysik på fasta tillståndets fysik. Jag ska berätta mer om det en annan gång för nu är det lunchdags och sen ska jag hoppa höjdhopp!
Katarina
Idag ska jag representera KTH på en mässa om utlandsstudier här i Grenoble! Visste ni att det kommer ca 250 fransmän till KTH varje år? Medan antalet svenskar på mitt universitet här är ca 5. Skärpning! Åk på utbytesstudier! Jag skulle kunna räkna upp hur många anledningar som helst!
… Och så vidare. Hur som helst, KTH är jättepoppis här, bara de bästa får åka för att konkurrensen är så hård. Mycket beror det på att KTH ger många kurser på Engelska, men många har en väldigt positiv bild av svenskar också.
Det blir julstämning i förtid, för vi ska bjuda på glögg och pepparkakor!
Katarina