Det är svårt att veta vad man vill

Hur vill vi leva egentligen?

Hur vill vi leva egentligen?

När jag var i tonåren skulle jag bli designer. Jag hade vägen klar för mig: året efter gymnasiet skulle användas till att bygga upp en portfolio för att jag sedan skulle kunna söka till Central St Martins i London. Väl färdig där startade jag mitt eget framgångsrika märke och allt skulle gå som en dans. Någonstans på vägen insåg jag att jag kanske kan bidra med mer till världen än ett gäng mer eller mindre uppmärksammade kollektioner. Och någonstans var jag också tvungen att inse att jag inte hade någon outstanding talang på området, så jag blev fysiker istället! En väldig skillnad kan tyckas, men det var bara några små vikter som hoppade över i en annan vågskål, jag har ju nästan alltid gillat fysik också.

Det är intressant hur ens drömmar ändras hela tiden, sakta men säkert, och tankarna kring vad som är roligt. Under de snart tre år som jag har pluggat  har jag ändrat mig många gånger, och de senaste dagarna när jag har suttit och sökt sommarjobb har jag börjat fundera på vad jag egentligen vill göra. En dröm som jag nog delar med hundratusentals andra är att vara med och utveckla ”framtidens energi”. Det som ska rädda världen från att gå under (men jag kanske är för sen, ett par italienska forskare har påstått sig hitta ett sätt att utvinna energi genom kall fusion av nickel och väte, kolla här!). Samtidigt vill jag inte sitta instängd i ett labb hela livet! Vad vill jag göra egentligen?

När jag läser nyheter om revolterna i Nordafrika, och tänker på alla de delar av världen där människor fortfarande lever under fruktansvärda villkor, vill jag plötsligt bli politiker och människorättskämpe. Varje gång jag tittar på sport önskar jag att jag hade valt idrotten, så fort jag bläddrar i en modetidning kommer designerdrömmarna tillbaka, och varje gång jag ser någon göra ett dåligt jobb vill jag ta över och göra det bättre!

Trots alla dessa drömmar och funderingar kommer jag alltid tillbaka till faktumet att oavsett vad jag gör i framtiden, oavsett vilken bransch jag hamnar i, oavsett vilken del av världen, så kommer jag alltid att ha nytta av min utbildning. I slutändan handlar det inte om att lära sig matematiska satser eller fysikaliska begrepp, det handlar om att lära sig se världen ur ett större perspektiv, att se möjligheter och utnyttja dem, att se problem och veta hur man systematiskt ska ta tag i dem och lösa dem. Det känns tryggt att veta att jag har en grund som tillåter mig att byta drömmar och byta väg.

Katarina

Ett land som hänger i tunna trådar

Jag har i flera veckor med spänning följt utvecklingen i Nordafrika, förundrats av de otroliga framsteg som folket har gjort i både Tunisien och Egypten. Nu har turen kommit till Libyen, och jag blir förskräckt varje gång jag hör om allt fruktansvärt som överste Khaddafi beordrar och det hans män utför. Libyen är lite speciellt för mig, jag spenderade nämligen ett par månader där sommaren 2007 då min pappa jobbade där. Det är ett speciellt land, svårt att föreställa sig om man inte sett det med egna ögon. Det är ett starkt religöst land, alkohol är förbjudet, man ser nästan aldrig kvinnor ute på gatorna, det finns inget nöjesliv, inte ens bio. Dock lever de flesta libyer med helt ok standard pga Libyens stora oljefyndigheter. Skola och sjukvård är gratis, man får bidrag för att bygga hus när man gifter sig och brottsligheten är låg pga de extremt hårda lagarna. Allt detta har hållit de flesta libyer nöjda, trots de extrema bristerna på fri- och rättigheter, och de få som stått upp och sagt emot har tryckts ner, fängslats eller dödats utan större problem.

Jag är glad att libyerna äntligen vågar ställa sig emot landets fruktade styre, och glad att många av Khaddafis före detta anhängare, ministrar, militär och polis visar sin solidaritet mot folket, men samtidigt är jag orolig, inte bara för alla de som råkar illa ut under demonstrationerna pga Khaddafis tyranni, utan för vad som kommer att hända sen. Libyen har väldigt få högre utbildade, och i allmännhet en väldigt ineffektiv syn på livet och på arbete. Jag är orolig för hur de kommer att klara sig. Jag hoppas att de tar vara på de stora möjligheter som finns i landet, inte bara oljan utan den vackra medelhavskusten, den nordafrikanska matkulturen och inte minst de fantastiska grekiska och romerska lämningar som finns i mängder men som inte tas om hand med motiveringen ”Det är inte vår historia”.

Katarina