Ska ni bara läsa EN relevant text som verkligen ger er en tankeställare den här veckan, då MÅSTE det vara denna. Kanske det intressantaste jag läst på mycket länge (framför allt då jag själv aldrig varit en stalltjej).
Läs och begrunda!
Om ni följt debatten kring den blåsta generationen så hoppas jag innerligt att ni inte fallit för det ogenomtänkta dravel Isabella Löwengrip kallar debattartikel. Den brudens bubbla skulle behöva smällas med kraft. Maken till mer verklighetsfrånvänd världsbild får man leta efter.
”Är man missnöjd med sin lön kan man bara gå till chefen och lösa det och trivs man inte på jobbet är det bara att byta”.
Det är ju så att man nästan börjar gråta. Har ni lust att få er en tankenöt och utmana eventuellt invanda tankemöster om individens överlägsenhet och hur ambition övervinner alla hinder (läs Blondinbellas ”jantelag”) kan jag rekommendera följande debattartikel.
ps. Sista tentan gick inte heller som väntat för mig. Blä. Men nu är det sommarlov!
Var ikväll iväg på Bangs 8-marsfest på Kägelbanan på Söder och såg den mycket inspirerande och intressanta filmen She’s blond like me – a preface to the play Miss Julie. Filmen är en dokumentär om mötet mellan Alexandra Dahlström, som senare skall spela Julie i en spelfilm, och regissören Fia-Stina Sandlund och hur de tillsammans tolkar Strindbergs Julie och samtidigt bygger upp sin egen version. Väldigt intressant, av flera anledningar och en av replikerna ur filmen slog an hos mig och lyder ungefär:
”Det spännande med Julie är ju att hon tror att hon är en fri människa, att hon först och främst är en individ och sedan kvinna. Men sakta går det ju upp för henne att hon inte kommer undan samhällets sätt att tvinga in henne i rollen som främst kvinna, sen individ.”
Det intressanta med detta är hur väl det knyter an till debatten om kvinnors villkor på arbetsmarknaden. Många gånger har jag hört argumentet att om jag bara är kapabel, duktig och bäst för jobbet så får jag det, för jag är ju främst en individ och sen kvinna.
Jag finner det både naivt och upprörande att det fortfarande idag finns kvinnor (och män) som köper den här individ-propagandan rätt av. Att så länge du är lika bra eller bättre än dina manliga konkurrenter så kommer du genom någon slags gudomlig rättvisa få jobbet. Dessutom finns det ett underliggande fördömande av kvinnor som inte lyckas ta sig igenom glastaket, att det är deras eget fel, att hade de bara kämpat lite till eller hade de bara varit lite bättre så hade det nog gått.
Det tråkiga med den här vitt spridda uppfattningen är att den är illa underbyggd med fakta. Otaliga undersökningar visar på raka motsatsen. I november 2009 publicerade SACO tredje delen i en undersökning om befattningsdiskriminering på arbetsmarknaden som utgått från följande frågeställningar:
1. Vill kvinnor i lika hög utsträckning som män ta sig an chefsrollen?
2. Kan kvinnor idag ta ledande positioner inom näringslivet? Delar de samma värderingar som män om vad som är viktig i en arbetsorganisation?
3. Får kvinnor chansen i samma utsträckning som män?
På fråga 1 blev svaret ett rungande ja. Även på fråga 2 svarade lika många kvinnor som män (av de slumpmässigt utvalda SACOs medlemmarna) att de kunde tänka sig att leda en organisation. Men fråga 3 då? Svaret på den frågan är naturligtvis mycket mer komplicerad och resultatet av tredje delen Tusentals små beslut, som besvarar just fråga 3, blir en diskussion som inbegriper arbetsorganisationer, självgående spiraler, makt på arbetsplatsen och risktagande.
Men sammanfattningsvis möter bevisligen kvinnliga akademiker större svårigheter i sina karriärer än manliga. En faktor är att män ofta rekryteras för sin potential, kvinnor för sina meriter, något som kan påverka kvinnors möjligheter att avancera.
Med detta vill jag visa på att verkligheten är aningen mer nyanserad än ”bäst lämpad får jobbet”. Forskning visar att män i högre grad rekryterar män (läs vidare här) och att 98,3% av de börsnoterade bolagens VDar är män talar sitt tydliga språk. Så varför anses då könskvotering som en dålig nödlösning? Argument som ”män är högre utbildade än kvinnor” eller ”risken är att man får jobbet för sitt kön och inte sin kompetens” håller inte längre. Varje år publicerar SCB ”På tal om kvinnor och män” och statistiken visar att det 2008/2009 utexaminerades knappt dubbelt så många kvinnor från högskoleutbildningar som män och att 50% av kvinnorna i åldersgruppen 25-44 år i Sverige idag har högskoleutbildning, mot 37% av männen. Så det är bevisligen inte utbildningen det är fel på.
I dagens individualiserade samhälle matas vi ständigt med bilden av att individen är viktigast och att kollektivet/gruppen borde ta baksätet. Resultatet blir en snedvriden bild av verkligheten i fråga om kvinnors roll på arbetsmarknaden. Unga kvinnor vill hellre vara individ än kvinna, vilket är bekvämt, för så länge vi hävdar individens överlägsenhet är det väldigt enkelt att ignorera könsstrukturerna. En bortvald kvinna blir en bortvald individ, hon var helt enkelt inte tillräckligt kompetent. Inte hade det att göra med att hon var kvinna inte, nej då.
Med nämnda statistik i bakfickan är det en myt det är lätt att slå hål på. Så tjejer, våga vara just tjejer och fortsätt kämpa, stå på er och ta för er!
God morgon brudar och grattis på internationella kvinnodagen! Hoppas ni haft en trevlig morgon hittills, tyvärr vaknade jag själv upp till Nyhetsmorgon och föjande nyhet:
En nyligen genomförd undersökning visar att fortfarande idag är 98,3% av börsens VDar och 80% av styrelseledamöterna hos de börsnoterade bolagen män.
Det har alltså inte hänt i närheten av så mycket som man kunde önska och detta trots att det bl.a. i styrelsefrågan flertalet gånger rapporterats om att fler kvinnor i styrelsen är bra för aktiekursen. Senaste idag publicerade Dagens Industri följande artikel.
Men, det är la bara att kämpa vidare och en bra start är fler tjejer på tekniska utbildningar så idag känns uppdraget med Womengineer viktigare än någonsin, för tjejer, ni behövs!
I DN idag publicerade SACO sina slutsatser av 2008-års löneenkäter, nämligen att kvinnor tjänar på individuella lönesamtal och att nämnda samtal kan fungera som ett effektivt redskap i kampen för att minska lönegapet mellan män och kvinnor. Spännande och tvärtemot den vanliga föreställningen att kvinnor skulle missgynnas vid individuell lönesättning.
Nu sitter kanske inte denna SACO-undersökning inne på hela sanningen, men bra läsning är det i vilket fall, hela artikeln hittar ni här.
Jag har de senaste veckorna med stigande intresse, förvåning och förfäran tagit del av KTH-bloggarnas skriverier. Dessa tio castades innan jul för att blogga om livet som student på KTH. Ambitionen, har jag fått veta, från Avdelningen för kommunikation och internationella relationer var att tvätta bort denna förkastliga nördstämpel som KTH uppenbarligen lider av.
Bland tjejernas bloggar återfinns namn som Det finns inget snyggare än en Samhällsbyggare och Mattenörd + Stilettklackar = Sant. Den senare skrivs av Anna Leijon som går i 1:an på mitt systerprogram Design och Produktframtagning. Ursäkta mig, men i vilket decennium befinner vi oss enligt KTH? På 50-talet, när det var aktuellt att bevisa att tjejer kunde vara både snygga OCH smarta?! Har vi verkligen inte kommit längre? Är KTHs Kommunikationsavdelning så desperat efter en ny coolhetsstämpel att de helt tappat koncepterna?
Och som om inte detta vore nog, författar Leijon den 19 januari följande briljanta inlägg: Fel att ge personer med funktionsnedsättningar som dyslexi och dyskalkyli specialbehandling (bloggen är numera raderad men du hittar hela texten här) där hon hävdar att då arbetslivet aldrig kommer att specialbehandla dessa individer så ska absolut inte KTH göra det heller. Istället skall de sorteras bort, kan de inte skriva en tenta på samma tid som hon är det tack och hej. Vad som gör detta extra pinsamt är att KTH är känt för att vara suveräna med så kallad handikapphjälp. Du kan få tentan inläst på ljudfil, extra skrivtid, anteckningshjälp och ännu mer. Allt för att du med dina förutsättningar skall få samma chans att visa att du kan lika mycket som de av oss som inte har problem med bokstäverna.
Vidare hävdar Leijon dessutom att vi borde vara tacksamma för våra skillnader. Det är ju en fin tanke. Men nu rör det sig ju inte som skillnader utan om faktiska handikapp. Jag har mycket svårt att tro att Leijon skulle vara av samma åsikt om hon själv var blind och förväntades klara skolan utan blindskrift. Leijon är dessutom, enligt egen utsago, expert på hur dessa dyslexitester går till och de är uppenbarligen ”fantastiskt enkla” att fejka. Vidare är dyskalkyli bara ett påhittat handikapp! Budskapet är tydligt: Människor med dylika åkommor: Gör er icke besvär på KTH!
Nu är det ju dock så att vi lever i en demokrati och det är helt ok att ge uttryck för liknande åsikter. Men inte på en officiell blogg med KTH som avsändare! Jag skäms för det intryck människor som läser bloggarna får av min högskola. Här lyser de KTH-relaterade inläggen med sin frånvaro, istället varvas egobilder med förfest, mode och shopping. Sedan när är detta en rättvis bild av hur det är att plugga på KTH? Och när man väl hittar tillbaka till ämnet är det ofta i form av gnäll över tajta deadlines eller tråkiga föreläsningar. Är detta KTH:s strategi för att inspirera unga gymnasister att söka hit? Seriöst?
Efter att ha påpekat ovanstående för ansvarig avdelning får jag följande formulering till svar:
Bloggarna ska handla om uppdragstagarens tillvaro som student på KTH. Syftet är att läsaren ska få möjlighet att lära känna ett urval av KTH:s studenter på ett mer personligt plan. I detta innebär att det kan dyka upp åsikter och tankar som inte är i enlighet med KTH:s officiella åsikter eller ställningstaganden.
Men nu är det ju faktiskt så att de själva präntat ned följande formulering om sin ansvarsroll:
Bloggarna är likställda med officiella webbsidor och har myndigheten KTH som avsändare. Tjänsten får därmed inte användas för så kallade personliga webbsidor eller privata ändamål.
Frågan blir ju genast, varför vill KTH bli förknippat med åsikter de själva inte kan eller vill stå för? Sedan jag först började driva de här frågorna inom skolan har lämpligt nog följande brasklapp dykt upp till höger på bloggarna:
Det här är en av KTH:s studentbloggar. På dessa skildras livet som student på KTH. De tankar och åsikter som framförs av studenterna är personliga och skall inte betraktas som KTH:s officiella åsikter eller ställningstaganden. Ansvarig för studentbloggarna är avdelningen för kommunikation och internationella relationer: studentrekrytering@kth.se
Snyggt försök att helt ta sina händer ifrån något som börjar bli rejält pinsamt och obehagligt. Men frågan kvarstår, hur länge ska vi behöva vänta innan KTH tar sitt ansvar?