Jag har de senaste veckorna med stigande intresse, förvåning och förfäran tagit del av KTH-bloggarnas skriverier. Dessa tio castades innan jul för att blogga om livet som student på KTH. Ambitionen, har jag fått veta, från Avdelningen för kommunikation och internationella relationer var att tvätta bort denna förkastliga nördstämpel som KTH uppenbarligen lider av.
Bland tjejernas bloggar återfinns namn som Det finns inget snyggare än en Samhällsbyggare och Mattenörd + Stilettklackar = Sant. Den senare skrivs av Anna Leijon som går i 1:an på mitt systerprogram Design och Produktframtagning. Ursäkta mig, men i vilket decennium befinner vi oss enligt KTH? På 50-talet, när det var aktuellt att bevisa att tjejer kunde vara både snygga OCH smarta?! Har vi verkligen inte kommit längre? Är KTHs Kommunikationsavdelning så desperat efter en ny coolhetsstämpel att de helt tappat koncepterna?
Och som om inte detta vore nog, författar Leijon den 19 januari följande briljanta inlägg: Fel att ge personer med funktionsnedsättningar som dyslexi och dyskalkyli specialbehandling (bloggen är numera raderad men du hittar hela texten här) där hon hävdar att då arbetslivet aldrig kommer att specialbehandla dessa individer så ska absolut inte KTH göra det heller. Istället skall de sorteras bort, kan de inte skriva en tenta på samma tid som hon är det tack och hej. Vad som gör detta extra pinsamt är att KTH är känt för att vara suveräna med så kallad handikapphjälp. Du kan få tentan inläst på ljudfil, extra skrivtid, anteckningshjälp och ännu mer. Allt för att du med dina förutsättningar skall få samma chans att visa att du kan lika mycket som de av oss som inte har problem med bokstäverna.
Vidare hävdar Leijon dessutom att vi borde vara tacksamma för våra skillnader. Det är ju en fin tanke. Men nu rör det sig ju inte som skillnader utan om faktiska handikapp. Jag har mycket svårt att tro att Leijon skulle vara av samma åsikt om hon själv var blind och förväntades klara skolan utan blindskrift. Leijon är dessutom, enligt egen utsago, expert på hur dessa dyslexitester går till och de är uppenbarligen ”fantastiskt enkla” att fejka. Vidare är dyskalkyli bara ett påhittat handikapp! Budskapet är tydligt: Människor med dylika åkommor: Gör er icke besvär på KTH!
Nu är det ju dock så att vi lever i en demokrati och det är helt ok att ge uttryck för liknande åsikter. Men inte på en officiell blogg med KTH som avsändare! Jag skäms för det intryck människor som läser bloggarna får av min högskola. Här lyser de KTH-relaterade inläggen med sin frånvaro, istället varvas egobilder med förfest, mode och shopping. Sedan när är detta en rättvis bild av hur det är att plugga på KTH? Och när man väl hittar tillbaka till ämnet är det ofta i form av gnäll över tajta deadlines eller tråkiga föreläsningar. Är detta KTH:s strategi för att inspirera unga gymnasister att söka hit? Seriöst?
Efter att ha påpekat ovanstående för ansvarig avdelning får jag följande formulering till svar:
Bloggarna ska handla om uppdragstagarens tillvaro som student på KTH. Syftet är att läsaren ska få möjlighet att lära känna ett urval av KTH:s studenter på ett mer personligt plan. I detta innebär att det kan dyka upp åsikter och tankar som inte är i enlighet med KTH:s officiella åsikter eller ställningstaganden.
Men nu är det ju faktiskt så att de själva präntat ned följande formulering om sin ansvarsroll:
Bloggarna är likställda med officiella webbsidor och har myndigheten KTH som avsändare. Tjänsten får därmed inte användas för så kallade personliga webbsidor eller privata ändamål.
Frågan blir ju genast, varför vill KTH bli förknippat med åsikter de själva inte kan eller vill stå för? Sedan jag först började driva de här frågorna inom skolan har lämpligt nog följande brasklapp dykt upp till höger på bloggarna:
Det här är en av KTH:s studentbloggar. På dessa skildras livet som student på KTH. De tankar och åsikter som framförs av studenterna är personliga och skall inte betraktas som KTH:s officiella åsikter eller ställningstaganden. Ansvarig för studentbloggarna är avdelningen för kommunikation och internationella relationer: studentrekrytering@kth.se
Snyggt försök att helt ta sina händer ifrån något som börjar bli rejält pinsamt och obehagligt. Men frågan kvarstår, hur länge ska vi behöva vänta innan KTH tar sitt ansvar?
