Jag är generellt inte en alltför lättstressad människa men är det något KTH har lärt mig är det att alla har en stressgräns och att vi alla bör lära oss vart den går och hur vi ser till att vi inte korsar den. Sedan KTH kickade igång har antalet måsten vuxit lavinartat. Från att ha haft en ganska lugn första vecka till att veckan efter knappt ha tid att äta. Anledningen till detta har framför allt varit den snålt tilltagna tidsmarginalen för Studienämndens rekryteringar. Vi har kort sagt behövt rekrytera för många människor på för kort tid. Nu har detta visserligen gått väldigt bra. Men, därmed inte sagt att ingen skada är skedd. Jag hade mycket hellre velat låta detta ta sin tid, hinna prata med alla ordentligt och inte behöva hetsmejla och hets-sms:a alla interessenter på det sätt vi tvingats göra.
Det känns kort sagt tråkigt att sitta med Samsungen klistrad i handen dygnet runt för att hinna svara på alla inkommande mejl samt skicka ut egna.
Men men, nu är den stressigaste etappen över (håll tummarna!) och imorgon ska jag äntligen få träffa alla nya (+ gamla) medlemmar ordentligt. Det ska verkligen bli jättekul. Men tills dess har jag en hel del annat jag måste fixa, bl.a. tyskaplugg inför grammatikprovet på torsdag. Så på återseende kära läsare!
Hittade följande youtube-klipp där Madeleine Kazemi (KTH-bloggare) hälsar på hos företaget Acne och intervjuar en f.d. Industriell Ekonomi-student.
En sak slår mig framför allt efter att ha sett intervjun:
- Att Magnus Durfors, försäljningschefen, bekräftar det som IndEk ofta lanserar sig själva med – att få i slutändan hamnar på tekniska positioner trots att utbildningen faller i kategorin civilingenjör (Magnus berättar t.ex. att de flesta av hans samtida KTH-kompisar numera jobbar inom bank, försäljning eller finanssektorn).
Missförstå mig rätt, jag gillar att KTH har breddat sig med nya linjer som Industriell Ekonomi, Design och Produktframtagning, Medieteknik och nu senast Energi och Miljö. Vad jag tycker är tråkigt är hur statistiken talar sitt tydliga språk. På de nya ”mjukare” linjerna utgör tjejerna genast en mycket större andel än på de klassiska ”tyngre” linjerna som Maskinteknik, Elektroteknik, Teknisk Fysik eller Farkostteknik. Varför är det så frågar jag mig? Är det för att vi tjejer rätt och slätt inte är intresserade av teknik? Nej, det har jag svårt att tro eller hitta hållbara argument för. Men varför då? Är det så enkelt att vi inte vågar? Känns det oss övermäktigt att ta tag i de där typiskt manliga kurserna som modern fysik, elektroteknik, maskinkomponenter och liknande? Är det ett stort minus att redan på förhand veta att man kommer att vara i minoritet som tjej (på Maskin är ca 12% tjejer)? Jag har varken svaren eller några vattentäta teorier, men min ambition att locka fler tjejer att prova på de typiskt ”manliga” linjerna fortsätter. Ni kan också tjejer och ni kommer att upptäcka hur få av era fördomar som slår in när ni väl börjar.
Å andra sidan tror jag många gånger att dessa så kallade mjukare linjer kan öppna ögonen och kittla intresset hos många tjejer att snegla mer åt tekniskt ”tunga” kurser. Kanske väljer de som teknisk inriktning något de aldrig trott att de var intresserade av, just tack vare att de börjat på KTH oavsett linje? Jag har i alla fall flera exempel på tjejer i min årkurs (som sökte andra linjer än Maskin i första hand när det begav sig) som faktiskt bytt bana totalt och nu ska läsa Hållfasthetslära och Mekatronik som master. Det är tufft tycker jag. Att de vågade hoppa på KTH-tåget, om än till en början på ”fel” linje, och sen öppnade ögonen för helt andra saker.
För det är det som är det fina med KTH, bredden. Så även om du inte kommer in på just den linjen du sökt i första hand i höst, hoppa på. Din bild av vad du tycker är kul och intressant kommer att hinna ändras 100 gånger om innan du gått klart första året, tro mig. Kanske visar det sig, precis som för mina vänner, att du i själva verket hamnat helt rätt?
Och om du har lust, våga prova det tekniskt tunga. Det är galet roligt och framför allt – du kan du med.
Att söka till KTH skrämde livet ur mig på många sätt. Jag hade precis gått klart KTHs tekniska basår och fruktade de stundande studierna på centrala campus. Hur skulle det bli? Skulle jag hitta några vettiga människor att umgås med? Hur skulle arbetsbördan se ut? Skulle jag behöva ge upp mitt sociala liv?
Och framför allt: hade jag det som krävdes för att klara av det?
Som nämnt tidigare har jag alltid presterat väldigt väl i skolsammanhang och det skrämde mig att inte veta vad som väntade. Att inte ha koll på läget. Det intressanta är att inget blev som jag tänkt mig. Trots mängder av google-moments, lusläsande av kursbeskrivningar och utfrågande av diverse bekanta kunde jag inte haft mer fel. Men på ett bra sätt. Allt blev bra men inte som jag tänkt mig. Hänger ni med?
Det jag numera älskar allra mest med min utbildning är inte nödvändigtvis varenda kurs jag läser, prestigen med att gå på just KTH eller att titeln efter avklarade 5 år lyder just civilingenjör utan det är utmaningen – att jag ofta, ibland dagligen, balanserar på gränsen av min förmåga. Att jag ständigt tvingas pressa mig längre, förstå mer, räkna svårare saker och hänga med i mer komplexa resonemang. Jag förstår saker idag jag aldrig någonsin trodde jag skulle förstå. Senast idag på labben i Elektroteknik programmerade jag och två kompisar helt själva flera olika program för att bl.a. styra en hiss och varvtalet på en motor. I förra veckan klarnade idéer som hur man accelererar en gas till överljudshastighet (svensken de Laval utvecklade det specifika munstycke som behövs!). Jag lär mig ständigt nya saker som stundtals lämnar mig aningen mållös. Tänk att jag fattar!
Därför kära läsare älskar jag min utbildning. Visst, det är hårt ibland när saker inte klickar hem i den takt man vill men åh vad det är värt det sen. Tro mig. Känslan när jag tvingas utnyttja all min kapacitet och kicken när det fungerar är oslagbar. Så därför kan jag inte annat än rekommendera dig att söka till civilingenjör om du, precis som jag, är nyfiken på din fulla potential och älskar känslan när du löst ett riktigt tufft problem. För det är det vi blir i slutändan, problemlösare och riktigt grymma sådana dessutom!
Det känns ju förbannat typiskt att vakna upp lördag morgon efter en toppenvecka med bra besked (skrev B i Maskinkomponenter och 9/9 på Termo-KS!) och roliga förtroendeuppdrag (Studienämndsordf. kommande år och KF-möte i tisdags) med en hals tjockare än Arnold Schwartzeneggers. Fy sjutton. Jag som verkligen börjat lita på att alla blåbär varje morgon gjort mitt immunförsvar oövervinnerligt. Tydligen var så ej fallet. Så nu sitter jag här i min soffa med ingefära-thé, vitlök, glass och vatten i hopp om att ta död på detta på mindre än 1 dygn. Vad tror ni?
Hur som, för att prata om något roligare är det nu mindre än en vecka kvar till Bryssel och en helg i festandets tecken med min underbara vän Stephanie och härligt nog känns nästa vecka schema-/planeringsmässigt helt ok. Ska dessutom lura iväg min pojkvän på en hemlis onsdag kväll, det gäller att prioritera in roliga saker även när tiden är knapp!
Tänkte även (om jag orkar i helgen) svänga ihop ett inlägg om hur KTH fungerar/är uppbyggt. Det är bra mycket krångligare än man tror och inte helt fel att ha koll på som student!
Mellan perioder och precis efter tentorna är det ibland, i alla fall för mig, snudd på omöjligt att hitta motivationen och orken att starta upp en ny period. Hjärnan känns som tuggummi och sovunderskottet tycks mig oändligt stort. Då gäller det mer än någonsin att lägga den lilla energi du har kvar på saker du älskar. Vare sig det är macarons-bak, träning, mekande i garaget, läsning eller resor. Gör det bara!
I vintras var jag tröttare än tröttast. Hösten hade tagit hårt på krafterna med många sena kvällar och för mycket stress på grund av för dåligt planerande och svårigheter att ligga i fas. Jag hade noll lust med allt. Min räddning blev en två veckor lång resa till Goa i Indien med min pojkvän och innan vi börjar hela ”vart fick du pengar ifrån, ska inte du föreställa vara en fattig student?!”-diskussionen så kan jag meddela att fördelen med att vara just student är att kunna resa obekväma tider på året när priserna är betydligt trevligare. Vi fick hela resan: flyg, boende och mat för under 8000 kr var – galet jag vet och så värt blodpuddingen som följde. Jag har nog aldrig känt mig så utvilad, peppad och redo att sätta igång med plugget igen. Därmed inte sagt att en tvåveckorsresa är din enda utväg, dra ihop ett kompisgäng och kör gokart, baka lyxiga cupcakes, festa med dina galnaste kompisar, gå ut och ät, hyr DVDer i överflöd, läs den där boken du tänkt läsa sedan i somras, träffa familj och bjud hem dig själv på familjemiddagar (gott och gratis!).
Du kommer att inse att energin magiskt smugit sig tillbaka när kurserna väl börjar, jag lovar, och som Ingrid skriver om här är det ett utmärkt tips att dra en rejäl repa i Kårbokhandeln innan nästa period börjar. Köp nya pärmar, block, pennor och klisterlappar, det må låta som ett banalt tips men det hjälper!
5 timmar senare. Tentan i Maskinkomponenter är över. Magknipet och skrivkrampen förbi. Så nu drar jag till Idre för lite snowboard i några dagar innan nästa period tar vid. Ta hand om er så hörs vi!
Det finns olika taktiker vad det gäller det här med belöning. Själv kör jag oftast på så kallad fördröjd belöning, först när jag varit duktig (pluggat, städat, tränat etc) får jag belöna mig själv. Det må låta tråkigt men jag blir motiverad av att veta att det väntar något gott runt hörnet. Dessutom dras jag med ett jäkla duktighetskomplex sedan många år tillbaka (mer om det en annan gång) och bästa sättet att stävja det dåliga samvetet är att göra på detta viset.
Så i sann fördröjd belöning-anda har jag nu bokat en weekend-resa till Bryssel efter tentaperioden. Japp, efter tentaperioden. Då kan jag, med förhoppningsvis en spikad tenta i bagaget, njuta fullt ut av fest, shopping, häng med underbara Stephanie och fika i vårsolen.
Men de närmsta veckorna blir det precis som Ingrid skriver fullt ös medvetslös. Tentan i Maskinkomponenter är ynka 2 veckor bort och än finns det mycket kvar att lära!
